ponyequipe

Alla har varit den lilla jobbiga ridskoletjejen som har gjort vad som helst för att vara med hästar. Speciellt jag. Hästar var bokstavligen livet man var rädd för fart och höga höjder. Men man utvecklades, man ville ha fart då. Den första avramlingen var egentligen ingeting men man tyckte det var jätte läskigt och inte vill rida, man grät och tyckte att hästar var farliga. Efter knappt en dag ville man rida igen. Hästar var som en drog, man kunde inte leva utan det.  Man tjatade på mamma och pappa om en ponny som man lovade att ta hand om, men inget funka. Man hade ridit i två år och börja känna sig riktigt duktig, man kände sig lite coolare än det yngre men ändå ocool jämnfört med privatryttarna. Man blev överlycklig om ridlärarenfrågade om man ville hjälpa till med ridskoleponnysarna. När åren gick och tillslut hade man ridit tillräckligt många år för att mamma och pappa ska gå med på att köpa en ponny. Man hittade den dära läromästaren som var super snäll. För mig så hittade vi en 14 årig D-ponny vid namn Silver Star. Man utvecklades otroligt mycket med honom, och nu står man här med en annan ponny. Det är tackvare Silver, tackvare pappa som tog insiativet. 

Alla har sin egna lilla historia om hur man fick sin första ponny eller man kanske inte har fått en egen ponny utan man har fått hyra eller vara medryttare. Men tror nog att alla har börjat på en ridskola för att utveckla sig.